Sunday, 4 December 2011

A poem by another Romantic poet, a Swede this time - Erik Johan Stagnelius (1793-1823)



Till Natten

Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad af stjärnor,
        Kommer Du, vänliga Natt! åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte Dig går och sömnen, af vallmo bekransad,
        Lekande drömmars tropp följer Ert segrande tåg.
Heliga Natt! i din famn jag med lågande känslor mig kastar,
        Uslingens enda skatt, slafvarnes frihet Du är.
Dölj mig för människors syn, bjud människorösterna tiga
        Och på moderlig arm vagga ditt gråtande barn.
Kan Du ej hela de blödande sår, mig Dagen har gifvit,
        Klaga min smärta för Dig skall Du ej neka likväl.
O att Du evig blef! men allt är förgängligt i tiden,
        Vågorna skifta ej så fjärran på sjöarne om.
Snart är ditt välde förbi, snart strålar den rosiga Eos,
        Fordom min glädje och nu fasans och sorgernas bud.
Dock jag känner en natt, som aldrig sig ändar, en hvila,
        Aldrig af spöken störd, aldrig af drömmarnes här.
Mäktige Gudar! unnen mig den! snart, snart mig den unnen!
        Icke en annan bön har jag att ställa till Er.


To Night

Surrounded by bright-gleaming stars, and clasping Cynthia’s lantern,
        You have already returned, kind Night, from shadowy lands.
Silence accompanies you, sleep too, with poppies its garland,
        Playful batallions of dreams swell your victorious train.
Ah, Holy Night, to your bosom with feelings ablaze I now hasten,
        Wretches’ sole treasure you are, freedom for all those enslaved.
Hide me from all human sight, bid all human voices fall silent
        And on your motherly arm cradle your tearful young child.
Should it not be in your power to heal the foul wounds day’s inflicted,
        You’ll not deny me to tell e’en so at length of my woes.
Oh, were you but without end! Though all in time has its season,
        Waves on the lakes so far off seem not to constantly change.
Soon will your reign have its end, soon will pink Eos be gleaming,
        Formerly source of great joy, heralding fear now and grief.
One night does though exist, one that’s a rest-place unchanging,
        One that no ghosts e’er disturb, one that no dream-hosts frequent.
Grant this to me, mighty gods! Soon, soon please let it be granted!
        No other wish have I to beg for from you.

This poem is written in elegiac couplets, each made up of a hexameter followed by a pentameter. 

No comments: